Förlossningsberättelse

Så kommer då berättelsen om hur det gick till när min son föddes:

Måndagen den 19/11 har jag mkt molvärk i livmodern, tyngdkänslor i underlivet och får kraftigare flytningar som är rosa. Kan det vara vattnet som gått? Morgonen efter ringer jag till KK för att fråga om de tycker att jag ska åka in för koll. De tycker inte det utan säger att jag ska avvakta och se om det kommer mer och isf höra av mig.

Onsdagen 21/11 har jag tid hos min banmorska på MVC. Jag har fortfarande svag molvärk och flytningar. Hon berättar att Lilleman är VÄLDIGT fixerad (innan var han ruckbar) och att han kanske är på gång.

Torsdagen den 22/11 har jag sammandragningar under dan, dock inga som gör ont direkt.

Torsdag natt ökar de rosa flytningar något och jag känner svagt av återkommande molvärk. Kan det vara något på g? Klockar med hjälp av en värktimer från 7.30-tiden fredagen den 23/11 och ett par, tre timmar är de någorlunda regelbundna och kommer med 6-10 minuters mellanrum. Men inget som gör märkvärdigt ont. Ringer mamma och mannen för att berätta. Mannen blir eld och lågor och tycker att jag ska ringa KK. Barnmorskan i telefonen tycker inte att det låter som att jag måste in men tycker att jag kan komma in för koll (om jag vill).

Mannen kommer hem uppjagad och jag äter havregrynsgröt i lugnan ro och ber honom att lugna ner sig. Vi sätter oss på buss nr 3 till KK och jag tycker att det är rent ut sagt löjligt att åka in och "skämma ut sig". Han insisterar dock.

Väl där får vi snabbt tid på prenatal och jag blir uppkopplad på en ctg-apparat. Den visar att Lilleman mår fint och att det är sammandragningar, dock något oregelbundna. Efter det gjordes en undersökning som visade att jag var 2,5 cm öppen och att det visst var vatten som läckt. "Du stannar här" säger barnmorskan. Jag blir alldeles paff, det betyder ju att jag kommer att bli igångsatt. Och det är ju så mkt jobbigare och tar så mkt längre tid! Blir alldeles nervös. Mannen jublar.

Vid 18-tiden sätts värkstimulerande in, cytotec. Livmodertappen är däremot nästan utplånad. Inget speciellt händer och dosen ökas framemot 21-tiden. Framåt midnatt har värkarna börjat sätta igång på allvar. Jag duschar flitigt för att lindra smärtan. Varje gång ctg-apparaten kopplas på så känns det olidligt att behöva ligga ner stilla.

Efter ett par timmar känns smärtan svår och barnmorskan Susanne föreslår att hon och hennes kollega ska lägga sterila kvaddlar (vilket jag skrivit att jag kan tänka mig i mitt förlossningsbrev). Första tillfället sätter de kvaddlarn framtill, en halvtimme senare baktill. Sticken känns rejält då de sätts i samband med en värk. Värkarna känns mer hanterliga och det känns skönt att stå upp och luta sig framåt samtidigt som jag vaggar höfterna. Allt för att slappna av mer och låta livmodern göra sitt jobb, samtidigt som jag profylaxandas. Sköterskorna sätter efter drygt en timme nya kvaddlar i ryggen, längst svanken.

Kvaddlarna håller inte i sig väldigt länge. Trycket neråt, mot ändtarmen blir starkare. Barnmorskan föreslår att jag ska ta petidin; då värkarn fortgår som vanligt men känns mindre samt att jag och mannen kan vila upp till 2 timmar. Hon sättet den i baken.

Mannen somnar direkt då det släcks ner i rummet. Jag vaknar av att jag behöver gå på toaletten och väl där kommer en del av fosterhinnorna ut. Till en början kan jag sova men varje värk känns. Och de känns mer och mer. Till slut kan jag inte ligga ner utan går upp och andas vid varje värk. Tror att jag ska börja storgråta för varje värk. Eftet nästan en timme får jag nog och ringer på Susanne. Efter en gynkoll visar det sig att jag öppnat mig från 4 cm till 8,5! Jag slängs ner i en rullstol och mannen rycks upp ur sin dvala och vi (jag i rullstol visserligen) rusar till förlossningen.

Kring kl 6 lördag morgon hamnar jag på förlossningen. Jag får snabbt krystvärkar och de tror att "nu dröjer det max en timme så kommer bebisen". Men tiden går och det händer inte så mycket mer än att jag öppnar mig mer. Jag blir väldigt glad över att träffa min förlossningsbarnmorska som är samma kvinna som hållt i gravid-vattengympa! Världen är liten.

Efter någon timme kommer det en sköterska som ska göra ultraljud för att se hur bebisen ligger. Det visar sig att han ligger snett i bäckenet. Det börjar bli olidligt med krystvärkarna och barnmorskan undrar om jag vill prova lustgasen. Efter lite tvekan gör jag det. Det känns bättre att få försvinna iväg under den värsta smärtan även om jag är dålig på att tima rätt allt eftersom tiden går.

Jag ombeds att ändra ställning ofta för att på då viset få barnet att rotera rätt; liggande på rygg, liggande på sidan med benstöd, halvsittande i "kungatron", stående, lutande och sittande på pilatesboll. Så småningom sätter de in värkförstärkande för att göra krystvärkarna kraftfullare. Det känns svårare och svårare, men jag tar i för kung och fosterland och lyckas krysta tre gånger under varje krystvärk.

Allt eftersom tiden går kommer det och går det nya människor hela tiden som ska hjälpa till att göra en bedömning. Under lång tid är de ett tag tre stycken; en som med sina händer försöker att trycka den sista biten för bebisen, en som med all sin kraft trycker på min mage och en som håller i mina ben. Mannen ser förskräckt ut och baddar min panna. Under deras utdrivningsförsök får jag inte heller ta någon lustgas. Om bebisen bara velat gå ner den lilla biten så skulle de kunna ta honom med sugklocka, men han vill inte.

Närmare kl 12 på lördagen orkar jag inte mer. Jag är fullständigt slutkörd efter alla timmar av kraftiga krystvärkar. Personalen överlägger och pratar med läkaren. Antingen handlar det om att ta sugklocka under operation eller akut kejsarsnitt. Man bedömmer att förlossningsarbetet inte går vidare. Jag bönar och ber min man om att jag vill ha kejsarsnitt då jag är så fruktansvärt orkeslös. Så kommer läkaren in och berättar att det blir kejsarsnitt. Jag känner mig så lättad över beslutet och de ger mig motmedicin för att värkarna skall avstanna. Känner mig lugn över att jag gjort allt jag kunnat för att föda min son vaginalt; min kämparanda ska ingen ta ifrån mig. Kl 12.32 så föds han efter 12 timmars värkarbete inkl ca 4-5 timmars krystvärkar via kejsarsnitt.

Framåt sen eftermiddag/tidig kväll rullas jag så in på bb efter att ha vaknat upp från ett kejsarsnitt under narkos och där finns min älskade lilla son! Något finare har jag aldrig skådat!